Carolita - My everyday life

Yose har varit väldans gnällig hela tiden..inte bara idag, utan det går bak säkert 3 veckor. Vi vet inte vad det kan vara..värmen? Blöjan som sitter fel? Tänder är det då inte för jag ser inga tecken ens på att det skulle komma upp nån ännu. Hon har börjat vakna vid kl 05 oxå..icke! säger jag då. Trycker i nappen eller gör en flaska välling och hon somnar om..iaf 1 timme till, lyllo mig..

Livet kan ta dom mest konstiga vändorna. Jag sitter här och funderar på hur det kunde ha blivit med vissa saker och vad bra att andra saker blev som dom blev. Men kan inte undgå att känna lite saknad och smärta i hjärtat, fast jag ändå har det bra idag. Det finns vissa personer som man vill säga så mycket till, man vill bara hålla sig fast och aldrig släppa taget. Stanna kvar i det minnet för resten av sitt liv, för det kändes så bra!

Men som sagt, livet tar sina vändor och man följer bara med. Medvetet eller undermedvetet, det sista är nog som jag gör. Jag brukar lita på min magkänsla när det gäller vissa grejer, ibland använder jag huvet och tror mig vara jättesmart, men det resulterar bara i konstigheter. Sen har vi då hjärtat som jag blivit osams med många gånger. Hjärtat vill det medans magkänslan säger annat. Det är som ett krig mellan olika känslor, på en och samma gång. Man stretar emot men ger efter, för att sen streta emot igen och medans detta håller på så flyger det runt massor med frågor i huvet; kan jag? ska jag? behöver jag? vad händer då? Man går igenom olika scenarion blixtsnabbt och bestämmer sig inom 5 sek. Det kan bli rätt, men det kan bli så fel oxå.

Ibland önskar jag att jag hade gjort annorlunda, sagt nåt, ändrat på saker och ting. Men nåt fick mig att tänka till. Hur, det vet jag inte.

Ja, efter all tjaffs som snurrat runt nu i typ 1månad av och till, har det äntligen blivit lite lugnare här hemma. Men vi har inte pratat så värst mkt om allt heller, utan han kom till mig som en rädd liten hundvalp och sa att han aldrig ville sluta med mig. Jag slängde ur mig igår att jag trodde han var med mig bara för att få sitt uppehållstillstånd och sen bara dumpa mig, men han blev faktiskt chockad av det, det såg jag på hans min, så det hade han nog aldrig tänkt heller. Jag tror inte han är den typen heller, men jag kunde inte ungå att tänka tanken ändå. Men han sa att han ska försöka göra allt för att vi ska få det bra nu. Han orkar inte heller tjaffsa och bråka hela tiden.

En grej som hände idag, har nog fått mig att öppna ögonen för hur han har det oxå. Han ringde mig imorse och sa att han inte orkar jobba kvar på sitt nuvarande jobb, som är plåttaksmålare. Han sa att han jobbar bara med gamla chilenska gubbar som inte har vett att komma i tid till jobbet, så då måste han stå och vänta på dom i flera timmar innan han kan börja jobba, kan hända att nån annan än älskling har nycklar till fastigheten ibland. Och sen när älskling kommer lite försent så blir det världens liv och irritation...han har fått en arbetsintervju på Torsdag som diskare på Scandic hotell. Han sa att han hellre tar det än att jobba kvar på jobbet, om han får det.

Jag sa att han vet vad han gör och jag stöttar honom i vad han än bestämmer sig för. Men poängen med detta hela var att jag fattar varför han vart lite irriterad och så, sen kommer han hem på dåligt humör och då blir jag på samma humör för jag får inget glatt bemötande. Vi är som blixtar mot varandra utan att tänka efter vad som egentligen har hänt under dagen.  Men samtidigt tycker jag att det är hans fel för han inte berättar sånt för mig, han väljer att hålla tyst hellre och ta ut irritationen på mig..men aja, vissa har det mkt värre än mig.

Vi ska nog kunna lösa det här, vi tar små steg i taget. Nytt jobb, ny och större lägenhet...sakta sakta ordnar det nog sig.

Och förresten, vi pratade om det här med att jag ska börja jobba. Jag vill gärna vänta tills Yose fyllt 1 år iaf innan jag börjar jobba, för älskling kommer börja plugga och då blir det nog dagtid, DÅ kan jag söka ett jobb på kvällar och helger och står för försörjningen i hushållet.

Det är som vissa säger, kanske blir det som lite semester tiderna man jobbar, lite avkoppling från hemmet. Men fortfarande är jag inte riktigt redo att ge över hela ansvaret till älskling, eller ens nån annan i min familj. Först vill jag se att älskling verkligen klarar av att vara hemma med Yose och så, ända sen hon föddes har han inte visat sådär jättemkt att han vill ta hand om henne, byta blöjor, mata eller så. Därav vågar jag inte riktigt ännu att bara åka iväg. Men det kan ju bli så att det går superbra oxå, men i mitt huvud; inte än.

Nu ska jag hänga upp lite tvätt och ringa till den där jobbintervjun jag skulle till idag egentligen...

Tjingeling!

Jag är så trött! Trött på samma gamla skit som snurrar här hemma. Jag menar då mellan mig och ärthjärnan, som han så fint får heta nu.

Det är småtjaffs och skit hela jävla tiden, varje dag! Jag pallar inte! HUUUUUR mkt jag än säger till han att han får faktiskt ändra på sig om vi ska vara tillsammans, så går det inte in i huvet på honom. Han suckar och tycker det ena med det andra om saker. Jag tjaffsar emot eftersom jag vet att jag har rätt! Imorse lyckades han sabba typ hela min dag eftersom att jag skulle fixa lite matlåda till han för vi har inga pengar han kan äta ute med till lunch. Så jag fixar pannkakor med sylt, enkelt och gott som man t.o.m. kan äta kallt eftersom det inte finns nån micro eller så där på hans jobb. När jag packat ner sista pannkakan kommer han till köket och säger att "jaha, gör du pannkakor med den där sylten? jag får diarré av den." Då svarade jag att den går alldeles utmärkt att äta för jag mår då fan inte dåligt av den! Sen sa han att han minsann inte tänkte ta med sig den iaf. Jaha, och där försvann kärleken typ. Här försöker man göra nåt kärleksfullt och så hackas man neråt bara. Great. Stunder som denna är väldigt svåra att älska honom. Jag vet inte om jag har börjat tvivla på oss redan...allt är ju bara en enda tjat hela dagarna.

Jag sa att vi ska prata mer när han kommer hem. Han frågade om vad, eftersom han inte tycker att det finns nåt att prata om. Ännu en grej som jag kan bli suuuper irriterad av! SER han inte att vi inte har det bra??? Det klart det finns massor att prata om, för såhär tänker jag då fan inte ha det! Hellre lever vi på varsitt håll än att tjaffsa hela dagarna som tääär på mig något så otroligt.

I ett förhållande ska mannen behandla mig kärleksfullt och kanske överraska mig ibland med vad som helst, behöver inte vara saker man köper, men att respektera mig som person. Då får han tillbaka samma behandling och kärlek, om inte mer! Men jag och ärthjärnan är långt ifrån det...

Intelligensbefriad jävla suransikte är vad han är!

Tack och godnatt, det var allt från mig.